en stereoskopisk anordning från Google. – Google Cardboard påminner om View‑Master†, som för övrigt har haft en liknande produkt, gjord i samarbete med Google. – Cardboard, som presenterades 2014, består av en enkel betraktningsanordning gjord av kartong och en smart mobil som placeras i kartongen. Med en app kan telefonen visa stereoskopiska bilder, alltså två bilder av samma motiv, tagna från två näraliggande punkter, visade sida vid sida. Kartonglådan gör att den ena bilden bara visas för vänster öga och den andra bara för höger öga, vilket skapar en illusion av djup i bilden. – Google Cardboard kan, till skillnad från den klassiska View‑Master, visa rörliga bilder. Den är ett slags 3d‑glasögon. – Se arvr.google.com/cardboard. – Jämför med Microsoft VR Kit.
webbplats för öppen publicering av video. – YouTube innehåller miljoner videoklipp som har lagts dit av användare, och som vem som helst kan se. Från början var det meningen att användarna bara skulle publicera videoinslag som de själva hade gjort (användarskapat innehåll). Men det mesta av materialet är klipp från tv‑program och filmer. – YouTube grundades 2005 av Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim, tidigare på PayPal, och köptes 2006 för 1,65 miljarder dollar av Google (som då hade en liknande tjänst, Google Videos, avvecklad 2011). – När det gäller upphovsrätt har YouTube mestadels klarat sig, bland annat därför att videoklippen har låg bild- och ljudkvalitet och oftast är korta. En amerikansk domstol har funnit att YouTubes publicering av videoklipp från filmer och tv‑program faller under citaträtt och återgivningsrätt. – YouTube ger också upphovsrättsägare möjlighet att i särskilda kanaler publicera sina verk med högre bildkvalitet. – YouTube Red är en strömmande tjänst för för musik, först presenterad i slutet av 2014. – Se youtube.com. – Läs också om Youtubify och YouTube-examen.
tredimensionell bild som lagras i ett ljuskänsligt material, som film. – Bilden blir synlig som en tredimensionell halvgenomskinlig bild om man belyser hologrammet med laser. Ofta räcker det med vanligt ljus. Om man tittar direkt på filmen ser man bara så kallade fransar (på engelska: fringes), som inte liknar den tredimensionella bilden. (De ser snarare ut som dammråttor.) – Hologram framställs genom att man belyser det som ska fotograferas med en laserstråle. Samtidigt belyser man filmen direkt med en exakt likadan laserstråle. Det reflekterade ljuset från laserstrålen via objektet möter den direkta laserstrålen på filmens yta. När den direkta, ostörda laserstrålen blandas med den reflekterade strålen uppstår ett störningsmönster – interferens. Det är störningsmönstret som syns på filmen i form av fransar. Men om man belyser den holografiska filmen med en likadan laserstråle som vid fotograferingen ur samma vinkel återskapas bildobjektet som en tredimensionell spökbild. Genom att ändra belysningsvinkeln kan man lagra många bilder på samma hologram. Det går också att spela in rörliga bilder. Hologram har också den egenskapen att om man skär itu ett hologram så får man två hologram som båda innehåller hela den ursprungliga bilden, men med lägre upplösning. – Läs också om holografiskt minne och holographic versatile disc†.
– med djupverkan, vilket kan åstadkommas genom att man tar två bilder av samma motiv från två näraliggande punkter och betraktar dem genom specialglasögon som i View‑Master†. Synsinnet kombinerar de två bilderna till en. Den tredimensionella effekten kallas för stereoskopisk. Tekniken används i VR-kuber. – Se också autostereoskopisk;
– utan djupverkan, men baserad på en ritning av motivet med tre dimensioner angivna. Användaren kan därför, med mus eller annat styrdon, vrida och vända på föremålen på bildskärmen och betrakta dem från olika håll. Bilderna har perspektiv. – Datoranimerade filmer är ofta gjorda med sådan teknik: en figur eller ett föremål ritas en gång för alla i tre dimensioner, och kan sedan användas i hela filmen. Detta kallas ibland för äkta 3d. – Se också Z‑buffring;
– tredimensionell projektion, till exempel hologram och volumetriska bilder, som svävar som en spökbild i luften, och som man kan betrakta utan specialglasögon;
– ibland kallas också bilder med perspektiv för tredimensionella. Alltså sådana bilder där avlägsna föremål visas som mindre än närbelägna. Typexempel är när en GPS‑navigator för bilar visar en bild av hur vägen framåt ser ut den smalnar av. Sådana bilder är tredimensionella bara om man jämför med vanliga kartor, som helt saknar perspektiv;
– med skuggningar, schatteringar och ljusdagrar som ger intryck av att en yta har tredimensionella detaljer, fast den i själva verket är plan.
– i dataöverföring, se frame relay: en datamängd av bestämd storlek som nätverket adresserar och hanterar som en enhet. Det ska skiljas från ett paket, som är en del av ett meddelande. (I OSI‑modellen finns ramar på nivå 2 medan paket finns på nivå 3.) Översättningen ram är missvisande, eftersom frame anspelar på picture frame, alltså på svenska (bild-)ruta – det som finns innanför ramen;
– i webbläsare: ram – del av en webbsida bestående av flera delar som kodats som separata webbsidor. Typiskt för sådana ramar är att om hela innehållet inte får plats i webbläsaren så får de en egen skrollningslist;
– i video – bild – motsvarigheten till en filmruta, alltså en komplett stillbild. –Frame rate – bildfrekvens – antal gånger per sekund som den bild som visas på bildskärmen byts ut mot en annan. Detta ska skiljas från refresh rate – uppdateringsfrekvens. Exakt samma bildruta (frame) visas nämligen två eller tre gånger på skärmen. Det går alltså två eller tre uppdateringar av bildskärmen för varje bild;
mycket små bilder som kan bifogas e‑post eller inlägg på diskussionsforum. Oftast en bild av avsändaren. Formatet är 48⨯48 bildpunkter, vilket innebär att bilden blir grovkornig. Från början var det svartvitt, men vidareutvecklingen Face klarar färger. X‑Face utvecklades av James Ashton, då på Australia national university, för användning på Usenet. – Se också sajtikon.
långsam uppspelning av ljud med oförändrad tonhöjd. – Talet blir alltså långsammare, men en sopran låter fortfarande som en sopran. Det omvända är också möjligt, alltså extra snabb uppspelning utan Piff‑och‑Puff‑effekt på rösten. Time stretching är en finess på hårddiskinspelare och i annan digital ljudteknik. – Motsatsen är pitch stretching eller pitch scaling, alltså att man höjer eller sänker röstläget vid uppspelning samtidigt som orden uttalas med normal hastighet. – Detta är möjligt med digital teknik genom att ljudet egentligen inte spelas upp snabbare än normalt. I stället förlängs ljudfilen genom att massor med omärkbart korta avsnitt repeteras under uppspelningen. Om det ska gå fort hoppar spelaren i stället över massor av omärkbart korta avsnitt. – Jämför med time shift.
känsloigenkänning, känsloförmedlande teknik – igenkänning och förmedling av känslor och sinnestillstånd med hjälp av datorteknik. Kan användas för:
– känsloigenkänning – datoriserade metoder att avläsa om en människa är glad, ledsen, trött…;
– känsloöverföring – tekniker för representera avsändarens känslor för mottagaren i datakommunikation;
– känslosimulering – att få syntetiska röster eller datoranimerade ansikten att efterlikna känslouttryck.
