Arkiv: Ord

DLD, på engelska Data retention directive (see below) – ett stoppat EU‑direktiv från 2006 om att uppgifter om internet- och mobiltelefontrafik måste sparas av operatörerna. Uppgifterna skulle kunna göras tillgängliga för polis. Kallas också för loggningslagen. – I april 2014 förklarade EU‑domstolen att Datalagringsdirektivet ledde till oacceptabla intrång i medborgarnas privat­liv, och därför var ogiltigt. (Se detta pressmeddelande.) – Det officiella namnet på Datalagringsdirektivet är Direktiv om lagring av elektronisk data eller Europaparlamentets och rådets direktiv om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samarbete med tillhanda­hållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikations­nät och om ändring av direktiv 2002/58/EG.  Direktivet antogs 2006, och skulle vara infört i medlemsländernas lagar senast den 15 september 2007. Det som enligt direktivet skulle lagras var uppgifter om:

• –vem som ringer till vem;
• – vem som SMS:ar till vem;
• – vem som skickar e‑post till vem och:
• – vilka webb­­sidor som användarna besöker.

– Innehållet i samtalen respektive med­delandena skulle däremot inte lagras. Upp­gifterna måste lagras i minst sex månader och högst två år. – Datalagringsdirektivet blev kontroversiellt, eftersom det innebar ett uppenbart ingrepp i den personliga integriteten. I mars 2010 fastslog Tysklands författningsdom­stol att den form av direktivet som skulle införas i tysk lag stred mot den tyska grundlagen. – Svensk tillämpning: En svensk lag baserad på direktivet infördes först i mars 2012. Den ingår i Lag om elektronisk kommunikation, (länk, se kapitel 6, paragraferna 16a—16f). Kallas ofta för Datalagringslagen. Efter EU‑domstolens utslag beslöt Post- och telestyrelsen, PTS, som har till­syn över efterlevnaden av lagen, först att inte ingripa mot operatörer som inte tillämpar lagen (se pressmeddelande – arkiverat). I juni 2014 kom Sten Heckscher, som hade utrett frågan på uppdrag av dåvarande justitieministern Beatrice Ask, fram till att den svenska lagen inte berörs av EU‑domstolens utslag. Lagen kunde alltså tillämpas även i fortsättningen. – Bak­grund: i Sverige ledde kritiken till att genomförandet av direktivet sköts upp upp länge. I februari 2010 fälldes Sverige i EU‑domstolen (se här) för att inte ha infört lagen. Men en utredning hade tillsatts, Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning (länk), som föreslog sex månaders trafikdatalagring. Förslaget låg till grund för de tillägg till Lag om elektronisk kommunikation som riksdagen beslutade om 2012. Den står fort­farande i lagboken, och berördes alltså inte, enligt Sten Heckschers utredning, av EU‑domstolens utslag. PTS meddelade kort därefter i brev till operatörerna (länk) att den svenska lagen nu åter ska tillämpas. – PTS hemlig­höll hösten 2014, i strid med offentlighetsprincipen, den utredning som användes som motivering för det nya ställningstagandet, och vägrade att lämna ut eller att ens diarieföra den. – Se artikel i Dagens Juridik (länk). Efter att bredbandsoperatören Bahnhof hade överklagat PTS beslut att inte lämna ut den interna utredningen beslöt kammarrätten i december 2014 att den måste lämnas ut. Det framgår av PTS utredning att PTS i april 2014 kom fram till att direktivet strider mot de grundläggande friheterna i EU. Promemorian finns att läsa i Computer Sweden (länk, en bit ner på sidan). – I februari 2019 lade regeringen fram ett förslag till ändringar i Datalagringslagen. Det innebär vissa begränsningar i kravet på lagring av uppgifter om mobiltelefonsamtal. Se lagrådsremiss. Den nya lagen, som har godkänts av riksdagen, trädde i kraft den 1 oktober 2019. Förslaget kritiserades genast för att vara alltför likt den existerande lagen. – Läs också om FRA‑lagen, Gallorapporten, IPRED, Polismetodutredningen, RIPA, Stockholmsprogrammet, Telekompaketet och Indect. – Förväxla inte Datalagringsdirektivet med EU:s dataskyddsdirektiv från 1995.

[lagar] [övervakning] [ändrad 23 december 2022]

– In English: The Data retention directive was issued by the EU in 2006. It requires tele­communications and data communications net­works to retain records of phone, cellphone, SMS, email and web traffic for at least six months. These records are to be made available to the police at the request of a court of law. Member states were required to implement the directive in their laws before September 15, 2007. The directive met with strong resistance because of its obvious privacy implications, and Sweden did not implement it until 2012. It is now part of the Swedish law on electronic communications. In 2010, the European court of justice had found Sweden guilty of not implementing the directive. But in April, 2014, the European court of justice found that the directive is incompatible with the European Union charter of fundamental rights. After that, the Swedish post and telecom authority (PTS) declared that it would not enforce the law. However, in June, 2014, an inquiry requested by the Swedish department of justice found that the Swedish implementation of the directive is not affected by the decision of the European court of justice and that it still stands. PTS then announced that the Swedish law from then on would be enforced. – However, the PTS first, in defiance of the Swedish constitutional principle of public access to official documents (offentlighetsprincipen), refused to give interested parties access to an internal inquiry on which it supposedly based its reconsideration. But in December, 2014, the Administrative court of appeal found that the document was a public record and must be released. It turned out that the internal inquiry says that the Data retention directive, in its current form, is incompatible with the right of privacy as defined by the EU. – In February 2019, the Swedish government presented a proposal for modifications of the existing law. It was accepted by the Swedish parliament and took force on October 1st, 2019. – For more summaries in English, please click at this link.